Aldrig nöjd?!

Varför ska jag ha så svårt för att vara nöjd med mina egna prestationer? Ikväll sa Tessan: jag är imponerad vi är så duktiga! Vi? Hon är jätte duktig (började med shape up appen ett par dagar efter jag började med vv, promenerar massor och äter bättre). Jag tycker verkligen hon är jätte duktig men jag? Nej jag kunde ha gått lite längre, lite snabbare, en prommis till, tyngre vikter ner reps osv. Vad är mitt jäkla problem? Jag har en 9 veckors bebis och har gått ner alla gravidkilona + ytterligare 5 kg. Hade nån annan sagt att de klarat det skulle jag vara imponerad och tycka det va grymt men nu säger hjärnan: du är inte i mål, kör på sen kanske du kan få vara nöjd.

Mina krav på mig själv vad gäller jobb ska jag inte ens ta upp här för de är sjuka. Det fina i kråksången är ändå att det finns en sak jag tycker jag är bra på eller tom två. En konstig sak för det är många som inte är nöjda med den. Jag tycker att jag är en jäkla bra mamma till Filippa och Felix. Kanske ännu bättre nu med två kottar. Att ha två barn är ingen konst alls och det ständigt dåliga samvetet som tvåbarnafärälder som alla pratar om det har jag inte sett röken av.

Föda barn är jag också bra på :) Det är ju dessa saker man är gjord för och meningen med livet, inga konstigheter alls.

Vart ville jag komma med det här undrar nog ni? Jo jag tycker bara att jag och många fler borde vara lite mer nöjda och klappa oss själva på axeln lite oftare.