Förlossningsberättelse

Filippa Elisabeth Persson 101128

26 November
Natten mellan fredag & lördag hade jag lite små ont i magen med ca: 10 min mellanrum. Sov ingenting utan var pigg och låg och funderade om det var på G eller om detta var förvärkar.

27 November
Denna lördag hade vi planerat att handla alla julklappar. Eftersom jag inte sovit något alls tyckte Robin att vi kanske skulle stanna hemma & vila istället men jag va väldigt bestämd & vi begav oss ut på stan. Vi sprang runt och jag flåsade men alla julklappar blev inhandlade. Väl hemma satte jag mig och slog in alla paket & det onda jag känt natten innan va borta. Vi hade lite filmmys på kvällen & la oss vid elva tiden. Ingen kunde sova så Robin gick upp & spelade tv-spel som jag köpt på dagen men jag låg kvar & slumrade in.

28 November
02:45 vaknar jag när jag ska vända mig i sängen av att det rinner på benet.
Jag ropar på Robin som fortfarande sitter & spelar tv-spel.
-Robin, kom hit. Ta med en handduk antingen har jag kissat på mig eller så har vattnet gått.
Robin kommer springande med en handduk i högsta hugg och jag tar mig in på toaletten & kan konstatera att det är vattnet som gått.

Jag ringer in till förlossningen och de säger att vi är välkomna in kl: 09:00 för bedömning om det är vattnet som gått osv. och hon påpekar att det kan dröja innan värkarna sätter igång och det är inte ens säkert vi får stanna då. Ringer min syster & berättar cool lungt att det är på G, hon tror först att jag skämtar. Jag får värkar genast & inser att det jag känt natten innan va detsamma. Robin springer runt som en yr höna & jag bestämmer mig för att stryka julgardinerna & hänga upp. Efter några övertalningsförsök för att få mig att avstå hjälper Robin till & snart hänger de fina gardinerna uppe. Värkarna kommer med ca: 4 min mellanrum & håller i sig 1 min. Jag säger till Robin att sova en stund för jag ska ställa mig i duschen och ska stå där så länge jag kan. Detta känns ljuvligt & står där i ca: 1 timme. Att kliva ut ur duschen känns hemskt jobbigt & att klä på sig tar säkert 15 min. Ligger i soffan och härdar ut medans Robin tar tid på värkarna.

07:00 är det ca: 3 min mellan värkarna & jag börjar få riktigt ont. Ber Robin ringa förlossningen och säga att vi kommer in. Vi är välkomna. Ringer mamma & pappa för att säga att det är dags att föda barn :)

Det är snöstorm & jag är väldigt tacksam att vi har några minuter till sjukhuset för det är ofantligt jobbigt att åka bil med värkar, speciellt i snöstorm.
07:30 är vi på förlossningen & får gå in i ett undersökningsrum. Jag får ligga på en smal & obekväm brits med CTG i ca: 30 min. Barnmorskan luktar (?) på bindan & är inte säker på att det är vattnet som gått, men jag är själv säker då jag fått byta binda 3 ggr innan vi åkte. Hon bestämmer sig för att känna efter hur öppen jag är och det visar sig vara 4 cm. Där ser du tänkte jag haha Vi blir visade till en förlossningssal & det är ett jätte stort och fint rum så det känns riktigt bra. Förlossningssal 2 blir vår. Jag får lite fil eftersom det är många timmar sen jag åt & vi installerar oss i rummet. De kommer även in med ett gåbord samt den snygga sjukhusrocken som jag ska byta om till. Robin ringer & berättar för sina föräldrar att vi är på förlossningen trots att de inte ville att vi skulle ringa förrns det va klart.

Jag sätter mig i duschen ytterligare 1 timme & svirar sedan om till sjukhusrocken som är väldigt bekväm. Jag får lägga mig i sängen och de fäster en skaplekektrod på bebis huvud för att ha koll på pulsen. De sätter även en kanyl i handen på mig vilket inte alls berör mig som är otroligt rädd för sådant annars men i denna stund fanns det annat att tänka på. Andas fortfarande mig igenom värkarna som blir starkare och starkare. Har öppnat mig 1 cm i timmen.

09:30 pratar jag med barnmorskan om smärtlindring. Känner att jag behöver något som gör att jag kan vila då jag knappt sovit på 3 dygn. Hon föreslår EDA (ryggbedövning) som jag vart mot under graviditeten och tänkt att jag inte ska ha men jag behöver inte ens tänka efter utan svarar ja till detta. Skulle jag ha tagit lustgas kan jag inte sova/vila utan man måste då andas i masken så fort värken börjar så det kändes inte som ett alternativ. En illamående känsla kommer över mig & barnmorskan kommer precis in & hinner ge mig en spypåse innan jag spyr ca: 4 ggr. Ganska vanligt när barnet passerar det trängsta i bäckenet.

11:00 kommer narkosläkaren och jag får lägga mig på sida & kuta med ryggen medans Robin sitter & håller mig i handen. Jag känner hur jag blir avslappnad i hela kroppen & säger detta till läkaren & barnmorskan som genast ser lite oroligt på varandra & undrar vad jag menar.
-Nu skulle jag inte ens kunna stå på benen säger jag ganska glatt.
Läkaren tar en pappersbit med kallt vatten och börjar dra med den på låren, magen osv, högra och högra upp och frågar om jag känner något. Nej, nej blir mitt svar & inte förrns han drar den på halsen känner jag något. Testdosen som de sätter först har tagit för djupt så jag är helt bedövad från armhålorna och ner. Jag ser att Robin blir kritvit i ansiktet & får säga till han att gå ut i korridoren där en snäll barnmorska tar hand om honom. Jag tyckte bara det va skönt för jag kände nu ingenting men det va lite obehagligt att inte kunna röra benen. Jag har läst i min förlossningsjournal att mitt blodtryck sjönk mycket & de fick ge mig mot medicin för detta men som sagt jag märkte inget av detta utan det va Robin som märkte att det va något som inte va som det skulle. Han kommer efter en liten stund tillbaka & blir försäkrad om att det inte är någon fara så jag skickar iväg honom för att äta lunch & jag slumrar i ca 1 timme.

12:00 känner jag att jag kan röra benen igen och värkarna känns med full kraft. Barnmorskan ringer på narkosläkaren igen som inte tror att det är sant han va säker på att den skulle sitta i minst 1timme. De försäkrar sig om att jag verkligen vill ha denna bedövning nu och det vill jag.



Han lägger en ny EDA som nu tar som den ska. Avslappnad i magen men känner trycket ner & värkarna men inte alls med samma intensitet. De kopplar även samtidigt in en värkstimulerande dropp så det inte ska avta.

13:30 kommer de med saftsoppa då de tycker att jag behöver få i mig lite. Robin assisterar med sugrör.

14:00 slutar den personal som vi haft hitills och vi får en ny barnmorska som är student & har en handledare med sig. Jag har nu öppnat mig 9 cm så de lägger mig på sidan för att bebis ska kunna komma ner ordentligt.


15:29 Allt kraftigare värkar & de tycker att jag ska gå upp med gåstolen för att det ska gå fortare. Riktigt jobbiga värkar men mellan varven skrattar jag & pratar med Robin som hela tiden håller min hand & coachar andningen som är lätt att glömma av när man har ont.

16:15 säger jag till min barnmorska att jag inte kan hålla mot mer det känns som jag ska skita ner mig. Hon skrattar & säger att det är då dags för att krysta. Lägger mig på sidan med ena benet i en ställning. Att äntligen få trycka på istället för att hålla mot när det gör ont är ljuvligt. De säger att när huvudet är på väg ut ska de lägga mig på rygg för att hålla mot så jag inte spricker men det funkar så bra så jag ligger kvar på sidan hela tiden. Håller krampaktigt i Robins hand & slumrar till mellan någon värk. Någon gång här säger de till Robin att komma & titta på huvudet & jag frågar om bebis har mörkt hår för det ville jag :) Jaa är svaret. Känslan går inte att beskriva men kroppen sköter det mesta själv.

16:34 är det över den känslan när barnet glider ut är obeskrivlig all smärta bara försvinner när man får upp denna lilla varelse på bröstet. Min första fråga är givetvis vad blev det. Det får du kolla själv säger barnmorskorna och det gör jag. En flicka, jag som vart så säker på att det skulle bli en pojke. Är det en Filippa frågar jag Robin? Nej, jag vet inte är svaret så namn fick vi sova på.


16:42 kommer moderkakan ut i en krystvärk som jag inte kände över huvudtaget. Barnmorskan säger att de måste undersöka mig om det behöver sys något. Oh shit tänker jag det hade jag glömt, borde kanske inte ha tryckt på så mycket? Till allas stora förvåning är det inte en skråma. De torkar av vår lilla bebis och fixar lite innan vi blir lämnade ensamma i ca: 1 timme innan det är dags för vägning & mätning.

Vikt: 3964 gram
Längd: 51 cm

Nu ringer vi alla mammor & pappor och berättar om deras barnbarn samt mms:ar vänner.
De kontrollerar att livmodern drar ihop sig som den ska innan vi får åka till BB. Där får vi ett eget rum & Robin kan sova kvar. Sova gör vi inte så mycket utan vi bara njuter av denna fina tjej & är lyckliga.

29 November på morgonen är det barnläkarrond då de undersöker att bebisen är frisk. Ett blåsljud upptäcks på hjärtat och vi ombeds stanna till nästa morgon då det är vanligt att detta försvinner. Vi är mest inne på rummet och njuter av vår lilla familj. Dagen går så otroligt snabbt trost att man är väldigt trött.

30 November
Ny barnläkar undersökning & blåsljudet är fortfarande kvar så då är det obligatoriskt att man gör ett ultraljud på hjärtat. Vi får gå till en annan avdelning & träffa en barnläkare som är hjärtspecialist som noggrant kollar igenom hela hjärtat. Filippa har ett 2 mm stort hål i väggen mellan kamrarna i hjärtat. Anledningen är att det inte hunnit växa igen & innebär inte någon risk alls. Om 6 månader blir vi kallade igen för att de ska kolla att detta vuxit igen som det ska. Det är det allra vanligaste hjärtfelet & vi känner oss inte orolig utan känner oss trygga & litar på dessa duktiga läkare. Vi bestämmer oss nu för att åka hem även om amningen inte kommit igång 100%. En väldigt konstig känsla att ta denna underbara tjej och få gå därifrån, lite läskigt samtidigt. Man har hela tiden känslan av att någon ska komma & ta henne så man vill skynda sig ut. Läskigt att inte längre bara kunna trycka på en röd knapp så kommer en barnmorska på 1 minut. Hur ska vi klara detta? När vi kommit hem sitter jag mest & gråter av lycka hela kvällen.

Lycka över att ha en sån fin familj & över att ha ett sånt fint barn.
Det funkade kanon hemma sen, amningen har kommit igång fint med en amningsnapp & hon sover & äter mest men de vakna timmarna blir fler och fler.


Att föda barn är något av den häftigaste upplevelse jag vart med om & kan absolut tänka mig att göra om det. Barnmorskorna på förlossningen tyckte jag va som klippt och skuren för detta & jag fick mkt beröm för att jag aldrig klagade eller ville ge upp utan hade ett gott humör och pratade & skrattade mellan värkarna. Robin va ett fantastiskt stöd, jag vet inte hur jag klarat mig utan honom. Hela min graviditet har vart kanon och jag har njutit & mått riktigt bra. Nu saknar man sin mage lite och vill att denna underbara lilla Filippa inte ska bli stor för fort.






Alldeles färsk!



Strax innan jag ska börja krysta

Här är det gansla lungt :)